Veckans betraktelse

Förtrösta alltid på Herren, ty Herren är en evig klippa.   Jes 26:4

Förr eller senare kommer vi alla i en situation där de normala gränserna för vad vi kan hantera överskrids. Vi når den punkt då vi tvingas inse att vår egen förmåga är uttömd. Vi kan helt enkelt inte göra mer för att rädda oss själva. Det är så gott som ute med oss.
   Men när allt hopp är ute återstår ännu en möjlighet. Förtrösta på Herren. Det ligger en oerhörd hemlighet i att leva ett liv i trygg tillit till Gud. För det hjälper oss att hantera den svåra och oundvikliga insikten att livet är ytterst sårbart och bräckligt.
   I sådana lägen talar Gud till oss genom sitt ord för att påminna oss om vad vi har i honom. Så var det för Israels folk, så är det för Guds folk i alla tider. Löften som ”Lita på Herren, han skall hjälpa dig” (Ords 20:22) och ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er” (Joh 14:27) bär långt i tider av nöd.
   Det ofattbara hade hänt. Jag låg på hjärtintensiven med pågående hjärtinfarkt. Ett dygn tidigare hade jag uppmuntrat delar av min familj inför en lång utlandsvistelse med förbön och ord om frid och förtröstan. Nu låg jag där själv med akuta behov, både av fysisk hjälp och inre styrka.
   Jag hade känt mig lite krasslig ett par dagar, och för att vara på den säkra sidan gick jag in på universitetssjukhuset och bad att få bli kollad. En timma senare var förberedelserna i full gång för ett livsnödvändigt ingrepp i mitt hjärta. Det dröjde inte länge förrän jag låg på operationsbordet för att få det igensatta kranskärlet öppnat.
   Jag visste vad det handlade om. Trettiofem år tidigare hade min egen far dött i mina armar i ett liknande sjukdomsförlopp. Det absolut sista jag ville uppleva i mitt eget liv var just denna situation. Nu var jag där. Och efter tre timmar var kranskärlet fortfarande igentäppt. Det ville inte ge med sig.
   Frid och förtröstan. Frid och förtröstan. Orden gick runt, runt i mitt inre. Stillsamt och harmoniskt, men utan uppehåll. Ja, jag hade frid. Ja, jag kunde förtrösta. Det var ett under.
   Två dagar senare låg jag där igen på operationsbordet efter intensiv medicinering. Överläkaren hade tagit över behandlingen. Efter ytterligare två timmar utan genombrott ställde jag den fråga som pulserade genom min varelse, den svåraste frågan i mitt liv: ”Tomas, är du beredd att ge upp?” 
   Några tysta sekunder senare kom svaret. ”Nej, Otto, i så fall hade jag aldrig börjat.” Dödens tårar torkades från mina kinder av en mjuk hand. Frid och förtröstan, frid och förtröstan.  ”…låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:6-7).
   ”Nu flödar det fritt.” Tomas besked nådde mitt hjärta utan filter. Livets tårar torkades från mina kinder av samma mjuka hand. Frid och förtröstan, frid och förtröstan. 
   Jag förlorade mig i ett universum av tacksamhet. Det finns verkligen Någon som inte har gett upp med mig. I så fall hade han aldrig börjat.  ”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag” (Fil 1:6). Frid och förtröstan. Frid och förtröstan.
   Jag vet att Herren är tillförlitlig. När all kraft är borta och allt hopp är ute håller löftena. Grunden är säker. Tron bär.
   ”Men jag skall sjunga om din styrka och jubla var morgon över din trofasthet, ty du blev en borg för mig, dit jag flydde när jag var i nöd” (Ps 59:17).

Ur boken Bibelvis – om att växa och studera
av Lena och Otto Rimås
Foto: Otto Rimås